Hur fungerar Kemisk Peeling?

Kemisk Peeling (eller kemisk exfoliering) är medicinsk procedur som utförs med målet att skapa en kontrollerad hudskada framkallad genom applikationen av organiska syror. Förfarandet används för att förbättra specifika hudåkommor genom borttagandet av de övre hudlagren, epidermal förnyelse och dermal ombyggnad.

Enligt Rubin klassifikationen kan kemisk peeling nå olika djupa nivåer av huden, och genom detta klassas antingen som mycket ytlig, ytlig, medium och djup. Intensiteten av peelingen beror på de fysisk-kemiska egenskaperna hos den använda organiska syran, dess syrastyrka (pK_a) och tiden som den appliceras på huden innan den neutraliseras eller sköljs av.

Djupet i huden som en kemisk peeling når ner till kan delas in i fyra nivår:

1. Mycket ytlig: Uttunnande eller borttagande av stratum corneum
2. Ytlig: Når den vitala nivån av epidermis, ner till tillväxtlagret (epidermis undre skikt)
3. Medium: Når dermis papilära (övre) skikt, (stratum papillare)
4. Djup: Når dermis retikulära (undre) skikt, (stratum reticulare)

Inneboende egenskaper hos en syra

En syra är en kemisk molekyl som löses upp i vatten och skänker en H⁺ proton till en annan kemisk molekyl känd som en bas, detta ger därmed lösningen en jonisk aktivitet. De inneboende egenskaperna hos en syra är korrelerade:

• med dess syrakonstant K_a - (i logaritmisk form pK_a) som beskriver hur lätt en proton kan frigöras;
• med dess molekylära struktur som kan påverka kinetiken för absorbering in i huden.

Ju lägre pK_a är desto högre är de sura egenskaperna hos en molekyl. Ju högre de sura egenskaperna är hos en molekyl, är desto starkare blir effekten av syran på huden. Ju starkare effekten av syran är på huden, desto starkare är den kemiskt exfolierande effekten.

De elektrokemiska egenskaperna hos en syralösning beror främst på två elektrokemiska egenskaper.

1. Graden av protondissociation: Avser koncentrationen av dissocierade H⁺ protoner (pH) I lösningen, som följd av syrans styrka (pK_a).
2. Rörelseförmågan hos de dissocierade H⁺ protonerna i en vattenlösning. Protonerna interagerar med vattenmolekylerna och rör sig från ena molekylen till nästa och bildar oxoniumjoner H3O⁺ (Grotthus mekanismen)